Detta spektakulära spektakel på Göteborgsoperan tog mig med storm. I söndags kväll smalt mitt hjärta totalt.
Pausbubbel 🥂
Lite fick mitt hjärta även smälta till den sprudlande, ljuvliga champagnen i pausen där jag presenterades för en ny druvsort; Blanc Vrai heter den. Annars är ju de tre stora druvorna i champagne Pinot Noir, Pinot Meunier och Chardonnay. Även de fanns med i denna cuvée där majoriteten är Pinot Noir:
Drappier
Extra Brut Clarevallis
519 :- på Vivino
Vinet bar på en rik och komplex doft- och smakpalett av gula äpplen och citrustoner av blodapelsin/blodgrapefrukt samt honung, brioche, bakverk och mandelmassa. Moussen var krämig och finbubblig. Den höga syran var välintegrerad i vinet och skapade ett perfekt samspel mellan friskt och fruktigt.
The show 🎭
Men tusen gånger åter fick mitt hjärta smälta till den ännu mer sprudlande och känslosamma musikalen Kärlek skonar ingen – en vacker hyllning till hela livet med dess med- och motgångar samt till vår stad Göteborg. Allt detta levererades i en så vackert berättande och känsloladdad hitkavalkad à la Håkan Hellström – en av våra mesta göteborgare.
Jag flyttade hit till Göteborg 2015 under en händelserik men mycket turbulent tid av mitt liv – villrådig och tyngd av osäkerhet och med ett bristande självförtroende som tog tid på sig att läka.
Men med åren fann jag mig slutligen en plats i en välkomnande och levande stad med stor själ och även mycket vänskap och kärlek – en ängel även på min axel.
Känslan som jag bar med mig efter föreställningen var hur otroligt hemma och välkomnad jag känner mig nu i Göteborg.
För mig blev det tydligaste budskapet för kvällen just igenkänningen och tillhörigheten – glädjen, tacksamheten och inte minst det rent existentiella och livsavgörande i att få vara en del i ett sammanhang och i en gemenskap.
Storyn började i lite lösa trådar men som vävdes ihop till en känslosam och rörande berättelse. Man hade verkligen lyckats måla upp det vackra lika mycket i det trasiga och smärtsamma i livet som i den euforiska livsglädjen där allt bara är på topp och det är fest.
För att inte tala om strävan och kampen bort från det som gör så ont till att istället skapa något gott och bra – jakten efter sin ledstjärna, sin plats och sin änglavakt.
Huvudkaraktärernas frustration i sin vilsenhet och med sina hjärnspöken som till slut exploderar i ett destruktivt wake up call är något som jag absolut kan relatera till. Man når ett vägskäl till slut där det tar stopp och något annat måste hända. Fortsätter man på samma väg så knäcks man till slut.
Musikalen körde verkligen i 180 rakt igenom. Den var mycket av allt på en och samma gång – ibland lite spretig med random inslag men på ett vackert och ibland lite surrealistiskt sätt. För mig speglar detta så mycket av Håkans sprudlande kreativitet som jag tycker att man hittar mycket av i både hans texter och i hans performance.
En bubblande musikal
För att knyta ihop säcken vill jag säga att den här musikalen också var mycket som den goda champagnen.
Den sprudlade och levde något otroligt mycket men ändå på ett så mjukt och varsamt sätt. Det är så som jag också upplever den krämiga, lena och fylliga moussen hos en riktigt god och välgjord champagne – så elegant och så levande på en och samma gång.
Champagne har också en väldigt hög syra liksom livet som så många gånger kan bli riktigt surt – vilket musikalen inte heller är främmande att belysa. Men hos en riktigt bra champagne så som denna i söndags så är syran välintegrerad genom hela vinet och balanserar sig fint ihop med fruktigheten. Det blir alldeles lagom friskt och fruktigt när man mixar det bittra med det söta – precis som livet kräver sina bägge motpoler, sitt ying och sitt yang, för att skapa harmoni och tacksamhet över det man har i sitt liv.
Och tacksamhet över att man lever. När slutnumret fullkomligt exploderade i en euforisk festivalyra så fick jag en märklig men underbar déjà-vu. Exakt samma starka känsla och tanke hade jag 2018 under Way Out West – efter att jag året innan mer eller mindre hade kraschat mentalt och mådde mitt allra sämsta någonsin.
Där och då i festivalyran, med blicken ut över folkhavet i Slottsskogen, kände jag den där riktigt starka livsglädjen.
Man bara stannar upp för en millisekund och känner livet. Man känner och tänker, önskar och hoppas, med hela sin kropp, hjärta och själ, att man aldrig någonsin ska dö.
Den här skålen är till livet 🥂❤️
Lämna ett svar